Var ett tag sen

Det har gått ett tag sedan jag skrev något. Det har varit en jobbig period men en otroligt lärorik och bra period ändå. Jag skäms när jag skriver att jag faktiskt mår rätt bra ändå. Trots omständigheterna.

Senaste tiden har jag varit hos psykolog, inväntar läkarbesök för medicinering och jobbat mycket med mig själv. Jag har spenderat mycket tid med barnen och i trädgården. Jag försöker helt enkelt att vara i gång hela tiden. Jag känner att varje liten stund av dötid när man slösurfar på telefonen blir en push tillbaka till när jag alltid satte mig och spelade.

Jag vill inte dit igen. Jag ångrar varenda spel jag spelat. Jag mår inte bra av spelet. Eller som med allt man blir beroende av så mådde jag väl bra av spänningen och vinsterna. Men i det långa loppet, nej. Jag mådde inte bra av det.

Jag har även senaste tiden försökt att lära mig så mycket som möjligt om spelmissbruk och hur en sån person (som jag) fungerar. Jag är väldigt intresserad av hur människor fungerar i allmänhet så detta är intressant att lära om.

Jag har överlåtit all ekonomi till min sambo. Han har mitt bankid, min bankdosa. Han ser till att föra över pengar när jag behöver handla och jag berättar ordagrant vad pengarna ska gå till. Det känns fruktansvärt skönt att inte behöva tänka på ekonomi och räkningar. För tillfället.

Mitt mål är att innom några år få förtroendet att kanske få ”slussas in” i ekonomin igen. Men jag känner inte att jag är där ännu. Och jag vill inte heller.

Men all skam för allt jag ställt till med finns såklart fortfarande kvar. Tilliten jag försöker bygga upp för min far och sambo kommer ta tid det vet jag. Men jag ska vinna tillbaka den så småningom.

Jag tar en promenad med en podd i lurarna jag fått tips om, bettingtorsken. Rekommenderar den verkligen.

Att veta att man inte är ensam om detta känns bra, att man kan hitta hjälp och stöd i och av andra.

Snart sommarlov med alla 5 underbara barn och jag kommer njuta varenda minut och vara närvarande – utan spel!

Det är gjort nu

Min sambo är väldigt stöttande i detta. Han vill att jag tar mig ur detta och börjar må bra.

Han hade idag ett möte med min far. Han berättade hur det ser ut just nu, ekonomiskt och mitt mående. Min far blev så klart otroligt besviken och ledsen på mig. Min sambo berättade det. Hans förtroende för mig är på noll som jag behöver bygga upp igen, även till min sambo.

Det ekonomiska akuta problemen skulle min far hjälpa till med. Jag är innerligt tacksam och ledsen över det. Min sambo berättade också att min far kommer att stötta mig i detta. Det betyder så myclet att få den stöd man behöver i detta.

Imorgon ska jag träffa honom, min far. Vi skall prata lite kring vad jag har ställt till med, igen. Jag vet inte vad jag ska svara på frågorna. Hur jag ska bemöta honom då han är så besviken på mig. Det gör så ont i mig hjärta. Men jag får ta det. Jag älskar honom, jag vill inte se honom ledsen. Hur ska jag ens kunna se honom i ögonen? Jag skäms, skäms så fruktansvärt mycket över detta. Det går inte bara ut över mig, utan många andra i min omgivning och familj. Jag har aldrig haft för uppsåt att såra någon. Jag hoppas att de kan förstå det. Att jag inte suttit och tänkt att nu ska jag sätta oss i skiten. Det här är ett stort resultat i mitt mående som kostat massa pengar.

På tisdag ska jag till psykriatrin. Jag ser det som ett stort steg på vägen.

Nu får tiden visa.

Idag skrev jag ett väldigt långt brev till min sambo. Jag var brutalt ärlig och på upp alla korten på bordet. Det var det värsta jag någonsin gjort.

Innan jag fick någon form av respons så förberedde jag mig mentalt på att förlora honom. Jag var så säker att nu kommer jag verkligen att hamna på botten av alla tänkbara plan.

Han skrev att han var helt ställd. Men vill inte lämna mig. Det enda jag är orolig för är om han kommer lämna mig fast han inte vill. Förstår ni hur jag menar?

Men det känns skönt att han vet. Nu inväntar jag bara honom hem från jobbet. Jag vet inte hur jag ska kunna se honom i ögonen om en stund. Jag känner sån skam och vill bara föravinna..

Framtiden

Jag har försökt att få till ett tillfälle för att kunna prata med min sambo. Om vad jag har ställt till med, ekonomiskt. Vissa skulder har redan gått till kronofogden och jag har ren skär panik. Jag måste berätta för honom! Vi står som ägare båda två på huset och jag är livrädd att det skall mätas ut.

Jag kan inte förstå hur det kunde bli så här. På bara ett par klick. Precis, klick. Det är det som det handlar om. Det är så enkelt att få låna pengar och sen spela. Jag vet inte hur jag kunde fastna i detta men kommer väl ihåg första gången. För lite mer än 2 år sedan. Ett halvår efter en nära anhörig hastigt gått bort.

Han vet om att jag spelar men inte i vilken omfattning som mina skulder ligger på. Han vet om att jag mår fruktansvärt dåligt över detta och stöttar mig i att söka hjälp. Han är världens underbaraste. Och den kommer jag. Den misslyckade, ogenomtänkta människan. Och spelar bort pengar jag inte har?

Jag är livrädd att han ska lämna mig när han får reda på detta. Att vår familj splittas och jag står själv kvar med ett liv av skulder och ännu mer självförakt.

Jag är rädd för mig själv om han och barnen lämnar mig. Jag kan inte öva utan dem, jag kommer inte kunna göra det. Jag är rädd för vad jag kan få för mig om det händer.

Vi får inte tid för oss själva, att kunna prata. Alltid är det någon träning att skjutsa barn på, någon jobbar sent, läggningar tar längre tid än man räknat med. Ja, att hitta något bra tillfälle är inte lätt. Men finns det ens något bra tillfälle att berätta detta?

För mig känns det inte som något man bara slänger ur sig i förbifarten vid middagsbordet när barnen ätit klart och gått till vardagsrummet.

Men nu har jag bestämt att jag ska skriva ett brev. Ett brev med all sanning. Allt måste fram. Jag ligger sömnlös på nätter av ångest, panik och hjärtklappning av allt jag undanhållit för honom.

Fan. Jag är verkligen inte värd min familj. Jag börjar inse det mer och mer. Min sambo är värd någon bättre helt klart.

Jag får skylla mig själv tycker ni.

Der tycker jag också.

Erkännande

Jag har startat denna blogg i förhoppning om att det blir till en hjälp i framtiden.

Jag är en tjej i 30 -årsåldern, sambo och 5 gemensamma barn. Vi bor i villa i ett litet samhälle i mellersta Sverige.

Och jag är spelmissbrukare.

Där kom självhatet direkt. Bara att skriver ner det för att jag vill spotta på mig själv och kasta i soptunnan. Idag tog jag första kontakten med stödlinjen och har fått lite verktyg att arbeta med. Jag som håller allt inom mig kan behöva skriva ner detta för att kunna gå tillbaka och läsa för att få mig att inte sluta kämpa frammåt. Om det blir något frammåt, jag känner mig totalt värdelös och misslyckad. Vill försvinna från livet. Men kärleken till mina barn och min sambo är för stor för att aldrig mer få se dem.

 

Jag hoppas kunna släppa på spärren och våga öppna mig här . Utåt finns bara en falsk glad fasad av mig. Det är ingen som känner mig på djupet, inte ens de jag håller närmst.

 

Det blev en start. Vi får se hur det går.

Första blogginlägget

Det här är ditt allra första inlägg. Klicka på Redigera-länken om du vill ändra eller ta bort det eller skriv ett nytt inlägg. Om du vill kan du använda det här inlägget för att berätta för läsarna varför du startade den här bloggen.